Maria Soxboさんのインスタグラム写真 - (Maria SoxboInstagram)「Vi har en leasad elbil nu. Två år ska vi ta hand om denna bil som inte är vår, se till att den får service, att vi kör den på ett vettigt sätt, att vi inte orsakar bucklor och repor på utsidan eller spiller för mycket på insidan. Liiiite nervöst för en barnfamilj ska erkännas, men nu några månader in älskar jag det. Inte bara för att vi både sänkt våra utsläpp genom att gå över till el, utan också för att delningsekonomin lär mig att prylar inte kan behandlas hur som helst bara för att de tillhör mig just nu. Leasingbilen ska ju lämnas tillbaka på ett exakt datum så det är ganska självklart för mig att försöka ta hand om den, inte minst för att det kan bli dyrt annars. Men samma tankesätt kan ju faktiskt tillämpas på i princip alla våra ägodelar. För även om vi köper något ”för livet” (vilket nog ibland används som en ursäkt för att få ”slå till”, men visst – ibland gör vi livstidsköp) så kommer vi ju inte att leva för evigt. En vacker dag ska alla våra prylar övergå i någon annans ägo. Ibland bara efter ett halvår eller så, om vi tröttnar eller behovet inte längre finns (hej gravidkläder). Och då är frågan – i vilket skick lämnar vi något vidare? Hur mycket har vi devalverat värdet på något genom att inte ta hand om det som om det var en leasad (eller lånad) pryl? Vi ärver inte jorden av våra föräldrar, vi lånar av den av våra barn. Kanske den viktigaste grejen av alla att minnas. Men även i det lilla kan jag tycka att vi borde tänka lite oftare att vi inte tagit över något från fabriken/butiken/tidigare ägare för gott, utan att vi lånar det av framtida ägare. Kanske skulle vi då kunna uppvärdera secondhandkonceptet en smula, för plötsligt blir det ju då väldigt naturligt att alla prylar har flera ägare? (På bilden: dotterns skrivbord som pillats rent från klistermärken inför försäljning. Hon hade kul när hon klistrade, jag hade tråkigt när jag rengjorde. Men nu får kommande ägare ett skrivbord i princip i nyskick.) #365dagarforklimatet」1月6日 4時36分